Jonas G

Min mamma har alltid tyckt att Jonas Gardell är en extremt begåvad man som har en ytterst sällsynt kontakt med alla sina inre sidor som speglar hans personlighet. Mamma anser att han har ett sätt att uttrycka sig både i skrift och i tal som är medryckande och underhållande, en karismatisk och högst intressant man med andra ord. Jag är nästan säker på att hon har köpt ett par av hans skivor...köpt, inte bränt.

Jag har alltid haft lite svårt för honom och hans desperata försök att hävda sig och framhäva sig i diverse medier. Jag sitter som på spänn så fort han visar sig i rutan eller hans röst når fram genom etern. Det är som om man känner på sig att snart blir det obehagligt. Till en början var jag skrajsen att jag var homofob då Jonas var den första konkreta homosexuella man jag kom i kontakt med, innan jag läste hans bok kände jag enbart till beskrivningen av ordet homosexualitet. Men eftersom jag i samma veva insåg att Mark (Jonas man lustigt nog), som var programledare för barnprogrammet hjärnkontoret också var homosexuell och honom hade jag ju inget emot så var min homofob-oro helt i onödan.

Jag tror snarare att anledningen till att jag inte delar min mors förtjusning för personen Jonas Gardell beror på helt andra orsaker. Orsaker som jag fram tills igår inte har kunnat sätta fingret på, det var när jag lästa snedtanden Schulmans blogg som alla bitarna föll på plats.

Jonas Gardell slår mig inte som en sympatisk människa, dessa är snedtandens exakta ord och jag är redo att skriva under på samma sak. Jag har gått förbi Jonas på stan vid ett par tillfällen och ovanstående mening känns som ett utomordentligt korrekt statement. Ett annat ord man skulle kunna använda för att beskriva bilden jag har utav Jonas är självupptagen, mer eller mindre totala motsatsen av min uppfattning av Mark alltså. 

Lustigt nog så passar den offentliga personen Jonas Gardell på att spä på mina hittills högst spekulativa och personliga intryck av honom på sin offentliga dagbok. Han vill utge sig för att vara en "större" och bättre person än snedtanden men passar samtidigt på att bete sig på samma sätt fast med andra ordalag. 

Skönt att få skriva av sig och att jag äntligen har kommit fram till varför jag alltid haft svårt för den offentliga personen Jonas Gardell. Men alla guds barn är värda en andra chans så nu ser med glädje fram emot när jag nästa gång kommer springa på översittaren Jonas Gardell och fortsätter min dag genom att tänka på något helt annat.

Vad sägs om att sätta på "You can call me Al" med Paul Simon, tralla med och reta upp någon av mina studiekamrater som sitter nedsjunkna i (om)tenta-ångest? Svar Jesus-Adam som mitt befäl i lumpen sa.